bojestig

Jaha. Så var allt klart. Som vanligt uppstår det en frustration över att inte få tag på låtarna - jag vill höra dem IGEN! Speciellt Jenny "min favvo" Silver. Däremot klarar jag mig jättebra utan Swing "tönten" fly. Det är en låt jag verkligen inte vill tycka om men kommer digga till hela sommaren lång. ÅH, men nu kom jag ju på att sommaren kommer att spenderas i London! Toppen! Jag ska undvika honom så mycket det bara går!

Det är allt jag har att säga. Och att jag väntar på att klockan ska bli utgångsdags. Ha-kul-tåget tuffar vidare!

Jag börjar verkligen bli pepp på Melodifestivalen. Precis så som det brukar. Hela kroppen känns elektrisk och det gör nästan lite ont av all förväntan. The life of a mellonörd. Jag känner en som satt och njöt av genrepet uppe i det kalla Norrland (eller är det Norrbotten? Ae, jag måste kolla upp hur Sverige ser ut norr om Stockholm!).

Jag får ryck av att ha sett det live en gång, nu vet jag så mycket mer om hur det känns, hur det är, hur stämning i arenan är! Och... JAG KAN INTE VÄNTA TILL GLOOOBBEEENNNN!!!

:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D

Ni har insett att jag jobbar med kategorier va? Om ni klickar på "Alexander är arg" så finns där ett inlägg om pedofiler. Nu har jag hittat en text på Expressens ledarsida som handlar om risken med att ha för bestämda attityder mot saker och ting, i detta fall pedofiler.

"Den här händelsen visar tydligt hur våra attityder påverkar lagar - och hur lagarna sedan påverkar våra attityder."

"Den grundläggande regeln i ett rättssamhälle måste vara att en människa som har avtjänat sitt straff är fri att leva sitt liv - i alla avseenden. Undantagen måste vara få och bygga på verkliga risker, inte på allmänna olustkänslor."

Bara för att vara tydlig: jag sa det först! :)

Livet är fortfarande hemskt men nu har jag iaf hittat en halv ljuspunkt. DN har en Melodifestivalsblogg! Skriven av en viss Hanna Fahl (ni vet, hon som jobbat massa på P3)... Den är så bra! Äh, jag skiter i att förklara varför jag älskar det. Den är bara så mycket värdigare än kvällspressen. I det första blogginlägget skriver och försvarar hon Melodifestivalen som fenomen och det låter rysligt likt det jag skrev efter förra årets Mello. Men den texten publicerade jag inte av rädsla för att verka så dum i huvudet. Men jag har så rätt! Hanna Fahl har så rätt!

Melodifestivalen är bra!

Jag är en levande bergochdalbana. För någon timme sedan var jag överlycklig. Nu sitter jag i vardagsrummet, äter pizza och känner mig miserabel. Jobbigt.



Uppdaterat: Pizzan var inte god heller.

Jag känner att jag hamnat i en svacka på bloggfronten. Jag brukar alltid ha massa ointressant att skriva om men på senaste tiden så känner jag mig rätt så... Ja, jag har hamnat i en svacka helt enkelt. Bara så ni vet.

Men för att stilla ert enorma Alexander-sug: Jag har tvättat, strukit, PRATAT I TELEFON, och städat massor idag. Och mina fötter har lite ont idag efter nattens motionsimpuls. Funderar på ett fotbad bara för att ge dem lite uppmärksamhet och visa att jag inte har glömt bort dem. Kanske se en film under tiden? Nu har jag Singin' in the rain och Breakfast at Tiffany's hemma... Kan bli bra! (Vad skulle jag göra utan Lovefilm?)

Ni vet, motion ska ju ge en massa jättetydliga fördelar. Typ endorfiner som spritter runt i kroppen, bättre fokus, bättre skelett, finare hy och bla bla bla. Det är helt enkelt en bra grej! Så.. Ja. Jag har börjat springa och träna. Känner att det kan vara på sin plats nu när det kommer att ske en massa enorma förändringar. Endorfiner tas tacksamt emot!

Och jag skiter i om allt bara är en enorm placeboeffekt - jag känner mig faktiskt redan några snäpp gladare! Och hälsosammare! Och så gillar jag att ha träningsvärk, man blir liksom hela tiden påmind om sin nyttighet. Nej, jag kan faktiskt inte komma på en enda negativ sak med att träna.

Jag har alltid trott att Lost var en bra och spännande serie. Men nu så sitter jag och tittar på ett avsnitt och det är ju bara konstigt! Manuset är på tok för simpelt, skådisarna suger. Nej, att vara avundsjuk på alla som har följt Lost tänker jag sluta med.

Hur svårt kan det vara att göra omelett? Va? Har jag någonsin lyckats? Svar nej.

Nä, nu pallar jag inte längre. Nu mosar jag allt och kallar det äggröra. Inte för att jag är hungrig längre, jag har ju ätit massa annat under tiden jag väntat på att smeten ska stelna.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

Karin Boye

Äta pizza i soffan och se på A single man. Hur underbar är inte det? Där har ni förresten en favoritfilm!



"If it's going to be a world with no time for sentiment, Grant, it's not a world that I want to live in."

Hur många fantastiska repliker finns inte i den filmen?

Vaknar, läser lite Harry Potter, gör gröt, går till kyrkan. Lyssnar på en av de bästa predikningar jag hört (hur pengar kan splittra och förena, typ.). Pratar med kompisar. Går hem. Känner mig rätt så Indestructible och som en väldigt komplett människa. Fint och ödmjukt, I know. Men man får passa på när den känslan väl kommer :) 

När jag väl kommer hem så sitter Madelene och äter frukost/lunch framför TV:n. Och då menar jag frukost/lunch. Den tjejen vet hur man festar på morgnar.



Och nej. Jag har inte sett Breakfast at Tiffany's och har ingen aning om vad den handlar om. Men jag tänkte att det kanske handlar om frukostar? Eller? Aja, ni fattar.

Efter en kväll bestående av film och svull så kändes det på sin plats att skrapa ihop några pluspoäng på hälsolistan. Så jag tog på mig mina långkallingar, satte på Melodifestivalen och tog mig en löprunda. Varför inte, liksom? Varför inte motionera nattetid?



Herrejisses va skönt det var! Jo, ni hörde rätt - skönt! Tomma gator. Inga bilar = mindre avgaser att trycka ner i lungorna. Perfekt väder. Och... Melodifestivalen. Älskade, älskade Melodifestivalen.

Jaha, nehe. En dusch, läsa lite Harry Potter och sedan sova på det? Imorgon är tanken att jag ska traska den långa vägen (gå över gatan) till kyrkan. Vem vet, det kanske är sista gudstjänsten jag kommer gå på där på typ ett år? Hjälp, vilken tanke! Is this really happening?

Kvällen har spenderats tillsammans med Robin Hood, popcorn och chokladbollssmet. Känner mig lite smutsig av allt svullande. Men trevligt har jag haft det! Vilken bra film! Vilka tjusiga skådespelare, vilken miljö, vilket budskap (även om jag inte är speciellt liberal av mig)... Det var mycket som tilltalade.

Ett litet tips från lilla mig: Se Robin Hood. Men skippa chokladbollssmeten, den klarar man sig utan.

I brist på annat (varför sova liksom?) så tar jag mig en sväng på Aftonbladet och ser den här rubriken.

Första tanken: Kate har alltså dött? Jaha, ännu en snyfthistoria. Att de inte lägger ner...
Andra tanken: Eh.. eller har Kate fått åka hem? Hmm.....

Denna Karin. Denna världskända, talangfulla, underbara Karin. En fika med henne sitter aldrig fel, I tell you! Vem vet vad som kan komma ur något sådant.

All I'm gonna say: den som lever får se.

*cliffhanger*

Hur är det möjligt att känna ett så starkt motstånd mot telefoner? Det är så fjuttigt! Och hur mycket jag än intalar mig att det är något väldigt harmfullt så skriker hela kroppen NEJ! Jag blir skakig, stressad och får svårt att andas normalt. Och ska man prata i telefon så underlättar det om man inte andas som om man sprungit tio mil innan. Och för självförtroendet så är det bra om man inte darrar ihjäl sig under tiden. Ni förstår... ju mer jag tänker på det desto värre blir det.

Om en timme ska jag befinna mig på stan. Innan dess ska jag ha städat klart (det tar en timme) och ringt två telefonsamtal. Det går inte ihop sig.

Ni kan ju hälsa på min nya vän: PANIK!

Om jag har fattat det hela rätt så finns det en bok som heter The Phantom of the Opera. Det är på den boken som filmen från -99 baseras. Och enligt min tankeverksamhet så är det från den boken som Andrew Lloyd Webber fick idén om att göra en musikal. Denna musikal blev så framgångsrik och populär att han gjorde en film av musikalen. Så Webbers film är inte så lik bajsfilmen från -99. De har samma stommar såklart men förutom dem så är de väääldigt olika.

Webbers film är romantisk, mystisk, storslagen och allmänt underbar.

Filmen från -99 är... bajs. Den har ett väldigt sexuellt fokus, är otroligt blodig och folk dör nästan varje minut. Och just ja, Fantomen är uppvuxen av råttor. Han kan flyga. Han har superkrafter. Ni förstår, det är skrattretande. Samtliga skådespelare är värdelösa (och då menar jag vääärdelösa), manuset är fruktansvärt klyschigt, musiken suger. Allt är messed up.

Så nej. Filmen var inte någon fin, tidig version av Webber. Den var övertydlig, sexfixerad och en slap in the face. Do not see it.

En av mina favoritfilmer är Phantom of the Opera. Hur kan man inte älska den, liksom? Men så kanske ni undrar varför jag tar upp den nu mitt i en torsdagskväll? Jo, för nu ska Alexander och Madelene se på en tidigare version av den (eller den första?). Den är från -99. Kan bli asbra! Höra och se allt på ett annorlunda sätt... Mångfald är ju en bra grej liksom!

Så bara för att ladda upp, är kommer favoritlåten ur filmen (Andrew Lloyd Webber-versionen): Original Cast – The Point of No Return - Single Album Version

Och för att spegla vår afton hittills: Billy Crystal – If I Didn't Have You (Disney + spela kort = succé!)