bojestig

Men kära vänner? Varför hänger ni här? Ni är ju flera stycken som hälsar på här varje dag... Men det är ju inte här som partyt är!

Här har ni Alexander!

Det är snart dags att visa er en ny Alexander. Inte så dramatiskt för er men väldigt stort för mig. Så det känns ju... Ja, det känns. Utkastet är sparat, rubriken är satt. Nu ska jag bara sova och reflektera över allt innan jag publicerar det. Stay tuned, snart vänds Alexanders värld uppochner. Det vill ni inte missa, I tell you!

GODNATT SÅ LÄNGE!

Gissa vad jag gör! Yepp, ligger i sängen med datorn istället för att gå upp och göra något med dagen. Jag blir så trött på mig själv! Kom igen, gubbstrutt, vad vill du komma ihåg från London? All kvalitetstid med Mr MacBook Pro?

Eller så kanske vi behöver lite tid att smälta allt och andas. Jag har inte bråttom någonstans, jag börjar om cirka fem timmar. HEJ DATORN! :)

Att gå från blogg.se till Wordpress är lite som att gå från PC till Mac. Man fattar inte varför man har slösat bort så mycket av ens liv! Och bli inte förfärade nu, jag överger inte blogg.se än och jag kommer definitivt tvinga er att läsa bloggen på Wordpress. Men adressen dit väntar vi lite med. Jag måste få lite tid att andas och pilla med den först.

Tanken är att det inte bara kommer vara en ny blogg utan även en ny Alexander. Eller ny och ny, det är Alexander och inte "Alexander" som skriver. Och kära vänner, det är en skillnad mellan dessa människor. Inte överdrivet stor, verkligen inte, men ibland är ärligheten skrämmande.

Så, that's all. I'll let you know when the show starts.

(Den som kommer på var citatet i rubriken kommer från älskar jag för evigt.)

Har mått bättre.

Sinéad O'Connor – Nothing Compares 2 U

Igår hade jag en tuff dag. Had a good cry coming, som min kära Christine skulle sagt. Träligt att jag skulle hämta ena barnet från skolan tio minuter efter. Tog ett djupt andetag och intalade mig att det skulle bli en bra dag. Blev helt okej, tio-åringen får mig ofta på bra humör. Iaf första minutrarna när han fortfarande tycker att det är kul att se mig. Sedan kan det spåra ur lite. Men det funkade. Gjorde den brittiska motsvarigheten till fiskpinnar, potatismos och ångkokt broccoli och cauliflower (den ni, det är ett ord ni inte hört innan va? *stolt som tuppen*). Efter maten var klockan äntligen sju och jag tog mig en promenad på närmare en och en halv timme längs en å som ligger i närheten. Började deppigt, lugnade ner sig och slutade nästan glatt.

Tänkte lite på hur enormt svårt det är att vara sig själv. På riktigt sig själv och inte en version av sig själv. Jag vet inte hur många Alexanderar jag har på lager. Men jag jobbar på att bara vara Alexander. I sin renaste form. Tyvärr har jag en omvärld som har sitt att säga till och det är svårt att hålla för öronen och ge dem fingret. Jag har ju bara två händer.

Kudden är blöt. Ögonen svullna. Jag är så lycklig över livet. Jag är så lyckligt lottad. Jag är så full av saknad och längtan. Går sönder.

Bara tanken på att du vandrar på den här jorden är så överväldigande. Jag vill så väldigt gärna att du ska vara glad. Jag vill så gärna vara hos dig. Vad vore jag utan dina andetag? Hur ska du någonsin kunna förstå allting jag känner?

Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag

Så lite ork, dock. Så vi kör en kortkortkort snabbgenomgång:

1. Skulle ta mig hem från London inatt. Provade bussarna. Jag fattar ingenting ungefär och hoppar på och av som en tok, väntar aslänge i ett mer eller mindre obehagligt fylleslag (en kille kom fram till mig, började skrika och vifta till sina kompisar att jag fyllde år (eh?) och sjöng lite för mig. Arga flickvänner som skäller ut pojkvänner tjugo centimeter från my face. Typ den stilen.). Tog kanske lite längre tid än nödvändigt men till slut, efter oro, hat, rädsla, tröttttthet och nej, nu pallar jag inte mer, så kom jag hem till min säng.

2. Tre timmar senare ringer klockan och pigg som jag var (!) gick jag lydigt upp. Ett tag senare när jag sitter i Hillsong (crazy church) kommer tröttheten. Och galna frikyrkomänniskor som bara måste skrikbe i micken, trumma och spela synt heeeela tiden och en pastor som pratar way to much.

3. Kyrkan avklarad, Starbucks intagen. Sara Tödt är bäst. Enough said.

4. Åker massa olika tunnelbanor hem efter att ha följt Sara ääändå till hennes jobb som ligger nånstans i bortersta London. Vad gör man inte för att suga ut det bästa ur livet?

5. Äter upp chokladen, chipsen och de nyinköpta jordnötterna. Överväger att ta en sväng till Tesco. Hjärtat skriker JAAAAAA! Hjärnan skriker *eko*. Kanske borde jag satsa på annat än billiga skitsaker? Men den tanken är ju inte direkt sällsynt in the world of Alexander.

Missförstå mig inte, man kan vara asbra, charmig och fantastisk även om man är lite dum i huvudet! Apparently..

Jag har nu spelat in en fyra minuters lång film där jag svamlar om mina nya jeans och känslorna kring dessa, vem jag är, att jag ska släcka lampor i rum jag inte är i, allting som jag köpt på Tesco idag och lite om Rainforest Alliance. Allt till tonerna av Rihannas S&M. Dansade (tydligen) lite balett i filmen också. Men nu är den raderad och glömd för all framtid. Bäst så.

Ni får bilder istället:


Mina nya jeans som är tajta men inte för tajta. Snygga liksom. Se så fint jag har ställt upp mina senaste kap från Tesco också... För er gör jag det tusen gånger om.


En jordgubbs- och banansmoothie. Jag är inte bara onyttig!


En till mjölkchoklad. Jag köpte samma igår och åt upp resterna i morse (läs: vid lunchtid ungefär) Den kostar cirkus tio spänn.


En påse chips. Nej, jag har inte fått nog. Dessutom kostade de bara 99 p. Cirkus en tia med andra ord. Alexander slog till! (Och funderar på att skita i planerna för kvällen/natten och sitta hemma och svulla och titta på gamla Christine-avsnitt. Jag saknar Christine!)

...och det är fortfarande lika roligt att scrolla ner till inlägget och läsa när jag spyr galla på en som menar att dricka kaffe ur en termos är ett sätt att rädda jorden. Inlägget innan så sitter jag med massa/för mycket chips i knät och är så väldigt nöjd över hur billigt det var.

Jag skäms nästan. Nej, det gör jag inte. Jag skrattar mig själv i anskitet - det är ju roligt!

Inser nu att när klippet i förra inlägget är slut så kommer det fram en liten länk till en annan film som jag medvetet inte lagt upp här. Men... Aja, det är väl bara att förkovra sig i den också. Mi casa (klipp) es su casa (klipp). Och despite mitt MVG i Spanska, steg 1 så är jag inte säker på stavningen. Just so you know..

Eftersom Youtube suger så har jag gått med i Vimeo. Mycket bättre. Filmerna alltså, innehållet är likadant som innan. Men vi överlever, jag lovar!

Förra helgen levde jag på chips. Den här helgen kommer jag med stor sannolikhet att leva på jordnötter och mjölkchoklad. Och vatten (pjuh, säger samvetet).



Nu kanske ni suckar och skakar trött på era huvuden. "Vad gör han?!" tänker ni ju - jag vet det. Men då ställer jag frågan till er - vad ska jag göra när jag ser stora Rainforest Alliance-märkta mjölkchokladkakor för en tia och jordnötspåsar för tre (!) kronor?!?! VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Det vore ju ett brott att inte svulla då! Man får passa på medan man är ung och oskadad! Och vem vet, imorgon kanske vi dör! Jag kommer då inte ångra att jag spenderade livets slutskede med att äta choklad istället för linfrön. You heard me!

Ridå.

Dagens humör: Oj, jag vet inte. Lite orolig tror jag.
Dagens mående: Rätt okej. Känner mig lite svulla för mycket-bakis och miniontihuvudet. En dusch och jag mår bra!
Dagens borde: Klippa mig och fylla på pengar på mobilen (hur göööör man?!) 
Dagens frisyr: Á la morgon

Dagens smink: Skulle kanske behöva det ja.
Dagens klädsel: Ehm.. täcke?
Dagens favoritlåt: Det får nog ändå bli fröken Norlin. Så bra!
Dagens hatlåt: Orkar inte hata såhär tidigt på dagen.

Dagens planer: Ha på mig mina nya jeans. You heard me, dagen är rätt öppen. (Jag kommer nog varken klippa mig eller fylla på pengar på mobilen)
Dagens vill ha: Jag är så väldigt sugen på pannkakor!
Dagens längtan: Åh.. ja, jag längtar och saknar. 
Dagens beroende: Datorn? Jag hatar det, jag trodde jag slog mig fri från dessa bojor?! Tydligen inte.
Dagens tråkigaste: Att gå upp. Jag stannar i sängen ett tag till. Även om familjen är ute och är familjig och leker med hunden i nån park. *blir bitter*