Eva Dahlgren
Jag förknippar henne så mycket med förra sommaren när vi åkte till en faster och kusiner och allt. Då lyssnade jag på hennes sommarprat och blev så imponerad och lite förtrollad. Det var sommar, lite för varmt, väldigt svenskt med en insjö och en väldigt grön grönska. Och jag blev så fascinerad över henne. Hennes liv, den hon är, hennes tankar. Ifrågasättandet, varandet. Hennes förhållande till Gud och sig själv. Så väldigt intressant.
Nu sitter jag här, mer än ett halvår senare, i London och får precis samma känsla. Jag lyssnar på sommarpratet och jag saknar en viss kompis från ett visst universitet som jag brukar prata om vissa saker med. Och jag saknar nog Sverige också. Inte vinter/vår-Sverige utan sommar-Sverige. Den där självklara grönskan och insjöarna. Och Eva Dahlgrens sommarprat. Tacka vet jag podcaster!
Jag har alltid haft en dålig relation till Eva. Vet inte varför, tror bara vi fick en dålig start. I min värld är hon pretto, tråkig och lite onåbar på nått sätt. Jag säger inte det här för att klanka ner på din smak alltså, kanske mer för att klanka ner på min. Men njut Eva du så njuter jag nån annan. För övrigt blir jag nostalgisk när jag tittar in här och påminns om att du är i England. "Åhh, tänk när jag var ung och dum och bodde i England!"tänker jag. Jag älskar England väldigt mycket. So enjoy.
Alexander Bojestig, jag saknar dig så jäkla mycket!
Åh, vilket fint inlägg, jag bara älskar. Tycker också mycket om Eva Dahlgren, precis som du säger, hon är en sådan man skulle vilja vara. Hon verkar klok och full av självkännedom och trygghet, men är ändå lite "ruggad i kanten", hon blir aldrig tråkig och enkel.
Men jag har inte hört hennes sommarprat, det måste jag lyssna på! Tusan, hur jag nu ska komma ihåg det, mitt minne har blivit förstört och jag glömmer allt som är viktigt. Påminn mig på något sätt, tack. Haha :)
