The Pianist
Jag har skrivit om det tidigare, hur ignorant jag känner mig gentemot vad som händer i världen. I början av filmen får man se Warsawa när nazisterna intar Polen. När judarna fortfarande får gå på trottoarer och har frihet. I alla fall i viss menig. Sedan stängs de inne i ghettona. Hur otroligt livsfattigt det är. Efter en tid så får huvudpersonen lämna ghettot och ser hur gatorna utanför är fyllda av färger och liv. Man kan nästan känna hur det luktar mat från marknader.
Och jag blir så glad över hur bra de har det, polackerna. Mitt i andra världskriget, i ett ockuperat land - de har det bra!
Hur mycket bättre har inte jag det? Hur bra har vi det inte i Sverige? Hur har jag mage att klaga över någonting? Jag spyr på hur bisarrt dumma i huvudet vi, jag, är. Varför väljer vi att inte se mer än oss själva?
Du är väl långt ifrån dum i huvudet, eftersom du skriver om det här, överhuvudtaget reflekterar över det här! Tänk att det finns människor som aldrig tänker i de här banorna, som bara lever på i sin lilla bubbla och tror att de är ensamma i världen och så alltid har varit. Som om historien inte skulle spela någon roll.
Pianisten är en av mina absoluta favoritfilmer, den är så bra så det finns inte. Jag har alltid varit väldigt intresserad av Andra Världskriget och Förintelsen ... förr i världen var jag lite av en nörd, du vet, en sån som kan alla viktiga årtal och människor och den gjorde det och den gjorde det ... Det är nästan det bästa sättet att föra historien nära sig. Man lär sig om människor, namn, ansikten, vad som hände med dem. Då kan man inte värja sig och man kan inte förneka det, plötsligt lever man liksom sida vid sida med de här människorna.
Förresten, vet du hur b-r-a du skriver? Det är alltid underbart att komma in här och läsa något nytt. Särskilt när du skriver sånt här, det är som att orden brinner.
Det kan bero på att mitt känsloliv för stunden är något ostabilt. Vilken fin film! Men jag börjar nästan gråta av din kommentar. DU ÄR SÅ SNÄLL!
Och jag tycker faktiskt att det är lite dumt i huvudet (eh, säger man så?) att inte göra mer än att tänka kring saker och ting. En fin tanke hjälper inte så himla mycket liksom :) Men visst. Det är bättre än ingenting. Fast i och för sig, allt börjar väl med en tanke?
