Eller så tar jag bara livet av mig?

Hur är det möjligt att känna ett så starkt motstånd mot telefoner? Det är så fjuttigt! Och hur mycket jag än intalar mig att det är något väldigt harmfullt så skriker hela kroppen NEJ! Jag blir skakig, stressad och får svårt att andas normalt. Och ska man prata i telefon så underlättar det om man inte andas som om man sprungit tio mil innan. Och för självförtroendet så är det bra om man inte darrar ihjäl sig under tiden. Ni förstår... ju mer jag tänker på det desto värre blir det.

Om en timme ska jag befinna mig på stan. Innan dess ska jag ha städat klart (det tar en timme) och ringt två telefonsamtal. Det går inte ihop sig.

Ni kan ju hälsa på min nya vän: PANIK!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0