bojestig

Jag ser mig som en person som gråter ganska ofta. En känslomänniska av klass liksom. Men jag vet inte om det stämmer riktigt. Inte det om gråten i alla fall.

På senare tid har jag velat gråta men inte riktigt kunnat. Som kompensation brukar jag gå promenader i minusgrader och inte blinka på ett tag. Ni vet så att ögonen tåras. Och sedan får man leka skådis. Men det funkar ju inte i längden. Det är ju inte samma sak som att gråta på riktigt.

För någon kväll sedan så kom denna gråtlängtan. Varpå jag tar upp filmen PS. I love you till mitt rum. Den brukar ju alltid öppna kanalerna. Men så såg jag den inte av någon anledning.

Men vet ni vad? Det gjorde jag inatt/gör nu. Har den på i bakgrunden och skriver. Och jag har gråtit. Mycket och intensivt. För mig själv. I mörker. Mitt i natten. Och nu känns allting så lugnt. Gråt brukar ju ge den känslan. Lugn och nån slags harmoni. Det är så skönt.

Nu ska jag sova. Väldigt gott.