There - en schlageranalys
Jag har ju knappt skrivit om Melodifestivalen överhuvudtaget i år så jag tänker att det kanske är bäst att ta tag i det där. Jag är ju jag, och jag är ju Melodifestivalen.. Ehehe.
Så. Inspirerad av Smyglyssna på Elsa kommer jag nu att reflektera lite över låtarna som kommer att tävla här i stan på lördag. Here we go!
1. Linda Sundblad - Lucky you
En rätt mesig låt. Bra, ofarlig med fint budskap. Jag kommer definitivt att lyssna på den långt efter tävlingen. Den säger mig däremot inte så mycket, så jag vet inte vad jag ska säga. Men att bara sluta skriva nu skulle ju vara att dissa den och det vill jag inte - den är ju faktiskt bra!
2. Simon Forsberg - Tid att andas
Jag fattar att Mellot är en plats för smöriga och töntiga låtar och det brukar jag klara av. Men det här gör ont. Det är för smörigt och för töntigt. Det kommer säkerligen inte hindra mig från att gilla den i stunder av emotionellt lågtryck (depp mao). Jag har ju lärt mig att uppskatta förra årets bajslåt Hur kan jag tro på kärlek? och det är väl så det kommer bli med den här låten också. Jag kommer lära mig tycka om den och jag kommer att skämmas för det.
3. Sara Lumholdt - Enemy
Hon ser ut som en blandning mellan Lady Gaga och Titiyo! I ansiktet dårå.. Men ja. Låten är rätt klatshig. Jag har inte så mycket neggigt att säga. Den är sådär lagom attitydig vilket jag gillar. Bra, helt enkelt! Dock inte någon fullpoängare. Men fortfarande skriker hjärnan "A*Teens, A*Teens!". Och det är inte riktigt till hennes fördel.
4. The Playtones - The King
Jag har missuppfattat det här helt! Jag trodde att The Playtones var en grupp unga tuffa tjejer och inte ett gäng gubbar som kommer från Dansbandskampen. Tjejerna kommer tydligen nästa vecka. Men gubbarna då. Ja, jo. Om jag bara försöker ha ett öppet sinne så ser jag en charm i det hela. Det är lite avspänt, roligt och härligt. Och gulligt att sångaren inte hittar kameran han ska titta i :)
5. Shirley's Angels - I thought it was forever
Jag trodde att det skulle vara en rätt intetsägande ballad som skulle vara lika ofarlig som Shirleys tidigare låtar. Men... Nja. Den här har ändå en tuffhet i sig. Det dansas och enligt Shirley så är det "skönt att få vara kvinnlig" typ. What to say? De kom, de sjöng, de gick till andra chansen. Max.
6. Sebastian - No one else could
Hanna Fahl, min hjälte, tycker mycket om låten. Så jag trodde att jag också skulle göra det men den känns lite... Ja, den griper inte tag i mig riktigt. Men visst, den är bra. Den känns på något sätt rätt självklar. Inte så spännande, dock... För safe, liksom. Men killens ögon!? Hur intensiva är de inte?
7. Sara Varga - Spring för livet
Hon är så späd. Så tunn och ömtålig. Låten är enkel och mesig. Men jag älskar det. Jag tror att det har med ärligheten och det simpla att göra. Där står hon och sjunger om destruktiva relationer helt utan försvar. Hur kan man inte älska det?! Det är årets version av Innan alla ljusen brunnit ut som jag är ensam om i min bekantskapskrets om att tycka om. Eller älska är nog ett mer rätt ordval. Hon kommer definitivt inte att gå vidare men i min iPod kommer den att gå varm. Spring till mig, Sara! Jag kan ta hand om dig! Och din låt kommer i sin tur trösta mig many times!
8. Eric Saade - Popular
No comments. Alltså, det här är så maffigt och genomarbetat och analyserat så det finns inte plats för tvivlare - den här låten kommer gå till final. Jag skulle nästan tippa att den kommer att sjungas i Tyskland senare i vår också. Därmed inte sagt att jag tycker om låten. Den känns alldeles för säker och b-r-a för att säga något. Så blir det när man gör något som ska passa allt och alla, den tappar sin identitet och unikum. Men likt förbannat kommer den att vara överallt ett år framöver... Och de fjortonåringar som inte hoppade på Saade-tåget efter Manboy kommer hoppa på på lördag. För att sammanfatta: *suck*
Så. Inspirerad av Smyglyssna på Elsa kommer jag nu att reflektera lite över låtarna som kommer att tävla här i stan på lördag. Here we go!
1. Linda Sundblad - Lucky you
En rätt mesig låt. Bra, ofarlig med fint budskap. Jag kommer definitivt att lyssna på den långt efter tävlingen. Den säger mig däremot inte så mycket, så jag vet inte vad jag ska säga. Men att bara sluta skriva nu skulle ju vara att dissa den och det vill jag inte - den är ju faktiskt bra!
2. Simon Forsberg - Tid att andas
Jag fattar att Mellot är en plats för smöriga och töntiga låtar och det brukar jag klara av. Men det här gör ont. Det är för smörigt och för töntigt. Det kommer säkerligen inte hindra mig från att gilla den i stunder av emotionellt lågtryck (depp mao). Jag har ju lärt mig att uppskatta förra årets bajslåt Hur kan jag tro på kärlek? och det är väl så det kommer bli med den här låten också. Jag kommer lära mig tycka om den och jag kommer att skämmas för det.
3. Sara Lumholdt - Enemy
Hon ser ut som en blandning mellan Lady Gaga och Titiyo! I ansiktet dårå.. Men ja. Låten är rätt klatshig. Jag har inte så mycket neggigt att säga. Den är sådär lagom attitydig vilket jag gillar. Bra, helt enkelt! Dock inte någon fullpoängare. Men fortfarande skriker hjärnan "A*Teens, A*Teens!". Och det är inte riktigt till hennes fördel.
4. The Playtones - The King
Jag har missuppfattat det här helt! Jag trodde att The Playtones var en grupp unga tuffa tjejer och inte ett gäng gubbar som kommer från Dansbandskampen. Tjejerna kommer tydligen nästa vecka. Men gubbarna då. Ja, jo. Om jag bara försöker ha ett öppet sinne så ser jag en charm i det hela. Det är lite avspänt, roligt och härligt. Och gulligt att sångaren inte hittar kameran han ska titta i :)
5. Shirley's Angels - I thought it was forever
Jag trodde att det skulle vara en rätt intetsägande ballad som skulle vara lika ofarlig som Shirleys tidigare låtar. Men... Nja. Den här har ändå en tuffhet i sig. Det dansas och enligt Shirley så är det "skönt att få vara kvinnlig" typ. What to say? De kom, de sjöng, de gick till andra chansen. Max.
6. Sebastian - No one else could
Hanna Fahl, min hjälte, tycker mycket om låten. Så jag trodde att jag också skulle göra det men den känns lite... Ja, den griper inte tag i mig riktigt. Men visst, den är bra. Den känns på något sätt rätt självklar. Inte så spännande, dock... För safe, liksom. Men killens ögon!? Hur intensiva är de inte?
7. Sara Varga - Spring för livet
Hon är så späd. Så tunn och ömtålig. Låten är enkel och mesig. Men jag älskar det. Jag tror att det har med ärligheten och det simpla att göra. Där står hon och sjunger om destruktiva relationer helt utan försvar. Hur kan man inte älska det?! Det är årets version av Innan alla ljusen brunnit ut som jag är ensam om i min bekantskapskrets om att tycka om. Eller älska är nog ett mer rätt ordval. Hon kommer definitivt inte att gå vidare men i min iPod kommer den att gå varm. Spring till mig, Sara! Jag kan ta hand om dig! Och din låt kommer i sin tur trösta mig many times!
8. Eric Saade - Popular
No comments. Alltså, det här är så maffigt och genomarbetat och analyserat så det finns inte plats för tvivlare - den här låten kommer gå till final. Jag skulle nästan tippa att den kommer att sjungas i Tyskland senare i vår också. Därmed inte sagt att jag tycker om låten. Den känns alldeles för säker och b-r-a för att säga något. Så blir det när man gör något som ska passa allt och alla, den tappar sin identitet och unikum. Men likt förbannat kommer den att vara överallt ett år framöver... Och de fjortonåringar som inte hoppade på Saade-tåget efter Manboy kommer hoppa på på lördag. För att sammanfatta: *suck*
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Jag såg Melodifestivalen för första gången i år igår, faktiskt! Det var lite ... intressant. Det verkar ju inte som att det är någon vidare nivå på musiksverige om man bara ska döma efter melodifestivalen, och det är lite pinsamt. Men annars så var det rätt kul att se. I totala botten för mig hamnade Simon Forsberg (pinsaaaamt), Sara Lumholdt (för jag undrar hur tusan hon kunde vara med i A*Teens när hon inte ens kan sjunga rent?) och Sara Varga. Särskilt Sara Varga. Hennes låt kändes, för mig, så ytlig och förenklad. Ungefär som när någon säger något kvasi-filosofiskt och ser så nöjd ut över att vara "djup". Det kändes påklistrat och smörigt, vilket är väldigt synd med tanke på ämnet.
Postat av: Pontus
Bra resumé där för oss som missade. Kan inte påstå att jag vänder mig i plågor för det, men man ska väl hålla sig uppdaterad...
Trackback
