bojestig

(Nej, nu kom jag på att laddaren ligger i bagaget, vad ska jag ta mig till när datorn dör?! Hoppa över till iPoden. Problem solved.)

Under hela den här resan har folk uttryckt hur spännande och roligt och underbart det är att flytta, resa bort eller bara tänja på gränserna. Jag har inte riktigt haft den inställningen. Jag tycker om trygghet och att veta vad som kommer att hända. Jag hänger mycket i min comfort zone, så att säga. Det innebär att jag är nervig, rädd och allmänt orolig när jag reser iväg. Inför resan till Moldavien i påskas så hade jag inställningen att nu kan allt gå åt pipan. Allt kan bli fel och jag kommer säkert dö eller kidnappas. Väl hemma efter den veckan så saknade jag stället vi var på, alla människor och den moldaviska naturen. Det hade varit underbart! Än idag kan jag sakna det och längta tillbaka.

Men åter till London och au pairandet. Nu ska jag inte vara borta i en vecka utan typ 52 veckor. Ensam. Jag har på pappret all anledningen att avboka allting, hoppa av bussen och mejla Londonmamman att jag inte kommer. Vad kan inte gå fel på 52 veckor?! Jag kan komma på miljarder saker som kan mess up. Men ändå. Jag är knappt nervös. Till min förvåning sitter jag här och är rätt förväntansfull! Kan det vara så att Alexander har lärt sig sin läxa och insett att livet inte bara jävlas med en. Hur mycket kan inte bli så rätt, så bra, så utvecklande, så stärkande, så roligt, så lärorikt, så *fortsätter räkna upp saker*

Inför den här resan har jag samlat några peppande låtar i en Spotifylista. Där finns bland Strong enough med Cher. I den sjunger hon att hon är stark nog att leva utan Någon. Men som vanligt så tolkar Alexander låtar lite som han vill och nu skulle han vilja presentera en låt som handlar om honom och hans relation till Tryggheten: Cher – Strong Enough

Cause I'm strong enough to live without you
Strong enough and I quit crying
Long enough, now I'm strong enough
To know you gotta go

(Herregud, vad bussen guppar upp och ner! Kör vi off road?)